YasmineAltairaWinberg

---

 

 

---

 

Får jag lov att presentera min saknade KK – Kontroll i Kaos. Min misstanke är att han tog vänster där jag gick höger, han åkte upp och jag ned. Historiskt sett har Kaos återfunnits genom hela mitt liv. Han kan se lite olika ut, men uppenbarar sig oftast där rampljuset är som starkast. Han suger på planering och nafsar på relationer. Han bråkmakar och stökar ned alldeles förskräckligt. Kaos trivs i min tillvaro.

 

Jag besitter en hatkärlek till Kaos. Han har ett hjärta av guld trots sina små tillkortakommanden. Är han på sitt tjurigaste humör är det stört omöjligt att vinna en fight mot honom alldeles ensam. Därför blev jag lycklig när KK dök upp i mitt liv för första gången. Jag slapp de tidigare blåtiror jag fått i närkamper med Kaos, och överlät det hela åt KK. Han har tjänat många trogna år vid min sida, men har dock helt oanmäld försvunnit och anställt den elake tvillingen i hans ställe. Tvillingens namn är OK  – Okontroll i Kaos.

 

Ni kan ju tänka er pärsen.

 

/y.

---

Jag har dött och hamnat i himlen däruppe hos Gud. Ni vet, sådana där bilder som man googlar på med kristallklart vatten, turkos himmel, grönare än gröna palmer och gräs och kritvita öde stränder, sådana där bilder som i min värld alltid varit photoshoppade. Verkligheten spred glädjen i min kropp när jag insåg att dessa fantastiska platser faktiskt finns. De finns här på Fiji. Ska jag någon gång gifta mig såg jag platsen för spektaklet på väg till stranden idag. Vi gick på en djungelväg och plötsligt kom vi till en klippa med utsikt över havet. Ett kapell i kritvitt stoltserade på kanten av klippan, med halva väggarna helt i glas. Romantikern i mig tog över och jag blev med ens lite kär.

Det är otroligt mycket Hawaii-känsla här på Fiji och de inhemska är brutalt trevliga. Vi åkte en liten båt, innehållandes kanske 15 personer igår från fastlandet förbi en del av öarna för att komma hit till Mana. Det var en del stopp före vårt, folk skulle av lite här och var. Vid varje ny ö och brygga båten stannade vid stod det två, tre fijianer med hawaiiskjortor, kjolar oavsett om de var män eller kvinnor, blomsterhalsband, hållandes i en liten, liten gitarr och sjöng fijianska sånger för oss och för de som skulle av. Mysfaktorn var på topp.

Här på Mana bor vi i ett dorm, precis som i Sydney. Skillnaden här är storleken på rummet. I Sydney var det fyra bäddar, men nu är det fjorton bäddar i mitt rum, och alla är bebodda. Hej fritidsgård. Jag är salig över värmen, den har vi verkligen inte varit bortskämda med den senaste månaden. Vi har ungefär 35C och sol, en anledning så god som någon att bygga tillbaka min bränna på. Så, planen här är att sola, bada, snorkla, kajaka och chilla fram till den 12e då vi åker till L.A. Jag ska också hinna med ett dyk eller två tänkte jag. Vi såg filmen Cast away häromdagen och därför tänkte vi ta en tripp till ön den spelades in på också, som är obebodd. I övrigt är det livsnjutning som gäller.

Till er därhemma, ja jag har lite hemlängtan även om min äventyrslust för den sakens skull inte är släckt. Det jag saknar mest är människor jag tycker om, en svensk kebabtallrik med svensk pommeskryddblandning och båda såser, samt saltlakrits. Det är det första jag ska inhandla när jag landar i landet gulblått igen.

Ta hand om er, vi ses snart.

Y.

 

 

---

Nya Zeeland är definitivt Sverige deluxe. Jag är lyrisk över landskapet, som är som taget ur en saga, och jag förstår varför sagan om ringen - filmerna innehåller så vacker natur. Efter att ha hälsat på min fina Lisette ett par dagar hyrde vi en stor van i Auckland, och gav oss iväg ut på vägarna. Vi chansade med ödet och tog ingen extraförsäkring trots att depositionen för bilen låg på en summa som är långt ifrån en sådan man har råd att förlora såhär i slutet på en resa. Vänstertrafiken och den gigantiska bilen gjorde mig som chaufför lite förvirrad till en början, och visst har jag hamnat på fel sida av vägen ett par gånger, men nu känner jag äntligen att kontrollen över bilen uppenbarat sig. Så fort vi kom utanför Auckland öppnades ett landskap som var otroligt vackert. Allt såg ut som i Sverige, skogarna, ängarna och sjöarna, skillnaden var dock att alla färgerna här är mycket starkare, skogen tätare och högre, ängarna mycket större, och sjöarna klarare. Alltså Sverige deluxe. Det är rätt mysigt att bo i bilen även om det är satans kallt om nätterna. Man gör liksom allt i bilen, och tonfisk på konserv har fått ett frekvent inslag i mitt liv. Jag kommer snart ha vitaminbrist så det skriker om det, men det är det värt.

 

Vi har varit i Waitomo caves, där hela taken är fulla av lysmaskar, vi har promenerat walk of the moon, som är en promenad i ett kraterlandskap, vi har sett vattenfall och besökt en räkfarm hittills. Om tre dagar är det slut på luffarlivet, då åker vi kustvägen tillbaka till Auckland och Lisette för att testa på lite Nya Zeeländskt nattliv innan vi åker vidare mot Fiji.

 

Y.

 

---

Hej alla kara.

Nu har jag inte skrivit pa ett tag. Pa 20 dagar for att vara mer precis. Det har varit ganska handelserika dagar, men for att inte trotta ut er med en massa text far bilderna som uppkommer pa facebook inom kort tala for mig. Det blir enklast sa.

Kina var kallare an forvantat, dock valdigt kulturrikt. Forsta dagen kopte jag pa mig ett par trojor och byxor som kom val till anvandning resten av den veckan. Det har med att vara forutseende ar inte min starka sida, och bevisligen saknades den egenskapen nar jag packade vaskan hemma i Sverige.
- "Jacka? Vem fan behover det, jag ska till sommaren!"
Men summa summarum var Peking en ball stad trots kylan.

Sydney. Planen var forst att dra norrut langs kusten men vi har sa forbannat lite tid har i Australien. Tankarna borjar nu omformulera sig mot att vi stannar har i Syndey, kor staden pa de tolv dagar vi har innan vi aker mot NZ.

I ovrigt ar vi relativt friska och mar bra, lever livet och forsoker bygga pa den branna som nufortiden ar ganska obefintlig.

Det var en kortis fran mig, jag ska forsoka ordna sa det inte tar 20 dagar till nasta inlagg..

/y.

---

Det är Vietnam som gäller nu. Det går snabbt i svängarna, faktum är att på vägen hit mellanlandade vi i Malaysia. Jag skrev ett förjävla långt inlägg på flygplatsen där, vilket naturligtvis försvann någonstans ut i cyberspace när jag var helt klar och tryckte på "lägg upp"- knappen. Jag och teknologier, alltså.

Hursom, jag kan dra en snabbis i vad som skett sedan sist. En liten uppdatering för er därhemma i vårvädret.

Jag fick mitt dykcertifikat i handen, och jag ångrar inte en sekund av dyktiden. Damn. För att uttrycka det fint trivdes jag som fisken i vattnet. Gili var också grädden på moset. Efter en massa festande var det skönt att komma till lugnet. Gili var fruktansvärt vackert. Dit återvänder jag en dag.

I övrigt har jag varit sjuk. Jättesjuk om man får tycka lite synd om sig själv. Jag har fått pencillin, så efter över en veckas sängliggande börjar jag få rätsida på sjukdomen nu. Snart är jag frisk igen, det håller vi alla tummar vi har på.

Imorse besökte jag och Anna Co Chi tunnlarna. Det var rätt grymt, för trots min otroliga cellskräck tvingade jag mig ned i en tunnel. Om man kryper ihop till max, och gör sig så liten som möjligt förstår man hur trångt det var. Det var dessutom kolsvart. Paniken kom som ett brev på posten, men jag gjorde det i alla fall. Något att berätta för barnbarnen en dag, liksom.

Imorgon bär det av till Moi ne, och jag ska åka pulka på sanddynorna.

Kärlek.
/y.

---

Klockan 06.30 PIP anlande bussen till vart hotell pa Kuta beach med destination Gili Trawenga. Jag har inte gatt upp sa tidigt pa hela semestern, det ar mitt i-landsproblem. Life is, med andra ord; good.
Det var gudomligt skont att komma ivag fran Kuta till lugnet.
De enda fordon som finns att tillga har ar cyklar och hast och vagn, och man tar sig runt on pa en timme langs strandremsan. Det ar chill har, och helt klart min kopp te.
En ogonbrynshojare ar dock alla hetsiga forsaljare av magic mushrooms. Indonesien som annars har otroligt stranga lagar pa all annan slags narkotika tycker tydligen att mushrooms ar nagot som ar helt okej.

Jag paborjade mitt dykcertifikat idag, nagot som totalt kommer att ta 4 heldagar. Det gar bra hittills, minus en kallsup som jag fick pa botten av poolen nar vi tranade pa att andas med syrgastub. Dyken kommer att aga rum om tva och tre dagar, tiden fram till dess kommer att spenderas framfor larobocker, i poolen och med snorkel i havet. Jag langtar tills jag far se min forsta skoldpadda. Det finns tydligen sjukt stora sadana har.

Karlek till er hemma, jag bytte ut de frekventa rismaltiderna idag mot en pasta carbonara, och aven om det inte ar ett typiskt svenskt fenomen fick jag mig en liten smak av Sverige.

/y.

PS. Till er som vantar pa bilder - mitt annars sa ostrukturerade jag har faktiskt ett bildsystem. Jag kommer att lagga ut bilder EFTER varje avslutat land. Dessa pa Facebook. Hanvisar dit;) DS.

---

Jag vill bara borja med att klargora en sak;
Bali ar en liten bit av himmelriket landifierad.
Har finns det verkligen allt, aven om stranden just pa Kuta beach dar vi bor inte ar sa overdrivet mycket att hanga i julgranen.

Det har inte hant overdrivet mycket sedan jag skrev sist, aven om det var lange sedan.
Vi hann med en light-version av Bangkok och mitt alskade Khaosan road, innan det bar av till Bali.
En tsunamivarning har skakat om tillvaron ett par sekunder, och jag har haft djavulskt ont under en impulspiercing, men annars har vi poolat, badat, solat, hangt, festat och atit.
Med andra ord gottar vi till oss ratt rejalt, men jag tror det ar tillatet nar man ar pa semester.

Imorgon bar det av till Gili oarna, dar jag antligen ska forsoka mig pa mitt efterlangtade dykcertifikat.
Jag tror det blir grymt, aven om jag ar lite orolig for mitt hjartas kapacitet nar jag far syn pa min forsta haj.

Karlek.
/y.

---

Idag har jag varit fotomodell. Ja, inte på eget bevåg, utan på en massa indiers.
Vi bestämde oss för att fly kaoset i Mumbai för en utflykt till en ö lite utanför, Elephanta island. Blixtarna fullkomligen attackerade mig, och det mest uppseendeväckande var att de som fotade (uppskattningsvis 25% av alla människor som fick syn på mig under dagen, och trust me, det var måånga) inte brydde sig om att fråga om jag ville bli fotad. Jag fick känna hur det kändes att vara en apa i en bur.

Något mer jag blev medveten om under utflykten var livet. Att jag levde. På ön var attraktionen och målet grottor. För att nå dessa var man tvungen att gå i en 30 minuter lång stentrappa, full av människor. På nedvägen sa jag till Anna; "Du, kompis.. Jag kommer nog att halka snart".
2 sekunder gick, och katastrofen var ett faktum. Skorna slant på det glatta stenunderlaget och jag dunsade ned 3-4 stentrappsteg mitt i vimlet och kunde inte röra mig. På ytterligare två sekunder samlades en folksamling runt mig. Jag var cirkelns mitt.
Jag kände mig en aning obekväm och jag hade så ont i svanskotan så jag ville mörda någon. Lite vila senare kunde jag resa på mig igen, folkmassan skingrades och allt blev som vanligt igen. (Inte riktigt allt då, jag räknar med en fet blåmärksblaffa inom kort)
Typiskt min klantighet.

Imorgon bär det av till Bangkok för ett par dagar innan vi fortsätter mot Bali.

/y. 

 

---

Tiden härnere existerar inte. På ett sätt är det oerhört befriande, speciellt när man kommer från ett liv hemma som var så inrutat i minuter. Dock måste jag erkänna att det ibland är frustrerande. Imorse, till exempel. Vi bor på Anjuna beach, en av de mer populära stränderna i Goa. Här finns det marknader och fler restauranger än vad mitt lata semesterhuvud orkar räkna till. Dock har de missat en liten detalj; uttagsautomater eller en bank av något slag. Efter att ha frågat mig runt, kom jag till den slutsatsen att det var en ”fifteen minute walk” från Anjuna beach, det enda man behövde var att följa den stora vägen.

 

Sagt och gjort, medan Anna fortfarande sov gav jag mig ut på skattjakt. Jag gick och gick och… gick. Till slut kom jag ut på något som verkligen skulle kunna benämnas som vischan. Ingenting annat förutom träd, buskar och sand gick att skymta. Säkerligen hade jag gått för långt, tänkte jag och frågade därför nästa förbipasserande. ”No no, it’s just one kilometer this way, you just keep on walking”, svarade han hjälpsamt, och pekade rakt fram – ännu längre ut på vischan. Skam den som ger sig, tänkte jag beslutsamt och fortsatte min promenad. Det var jävligt hett i den bokstavliga betydelsen, men inte så hett i övrigt. Efter något som kändes som tre kilometer, och fortfarande ingen bank i syne gav jag upp och började vandra hemåt igen.

 

Min slutsats blir; om en indier säger en kvart, multiplicera det då med fyra så har du möjligtvis det rätta svaret. Om en indier säger en kilometer är det säkerligen en halmil.

 

/y.

---

Här i Indien måste man verkligen hålla huvudet kallt och inte glömma hjärncellerna hemma. Hissen måste alltid gå ända upp, och det är rätt bra tycker jag. I Mumbai stod vi fortfarande waitlistade på tåget ner till Goa – tågbiljetten hade vi bokat fyra veckor innan avresa från Sverige. Vi ville dock snarast möjligt bort från staden med de många kartonghusen. En bussfärd redan samma kväll lät ju därför som ett bra alternativ mot den obefintliga med ack så betalda tågbiljetten, så vi körde på det.

 

Påstigning skulle tydligen ske mitt i en stor korsning med ännu större trafik. Skytteltrafiken med AC bussar var ett faktum, och förvirringen tilltog. Chaufförerna såg på mig med höjda ögonbryn varje gång jag frågade om det var rätt buss, men gjorde inte mycket för att skingra min förvirring.  Ingen buss verkade vara vår. Efter många om och men, och 30 minuter efter utsatt tid kom den äntligen. Det var dock bråttom i korsningen, och ingen finkänslighet visade sig mot oss långsamma människor dit jag själv räknas. Det var meningen att vi skulle hoppa på i farten (!!) med väskor och allt. Sagt och gjort, och jag blev faktiskt lite imponerad av renligheten i de små sängarna bussen innehöll. Den natten vaknade jag nog ungefär tjugo gånger med hjärtat i halsgropen och väskor flygande till höger och vänster. Chauffören var ingen höjdare på linjekörning, direkt.

 

Vi kom fram till ett mycket stilla Goa. Stränderna är vackra, havet är varmt och solen är lika bedårande som alltid. Avsaknaden på turister är dock mycket större än förväntat. Sedan har vi de charmiga små försäljarna som vill sälja all möjlig och omöjlig skit som förgyller våra dagar på stranden. Även de fritt gående kossorna kan komma och hälsa på i ens ansikte när man minst anar det, och är fullt upptagen med att halvsova i solstolen. Säga vad man vill om försäljarna, men kossorna har faktiskt charm på riktigt.

 

Annars förflyter dagarna som dagar gör mest i härliga länder, lite sol, lite bad, lite mat och lite god öl, lite värme, lite skratt, lite solnedgångar, lite bränna och lite sand. Partar gör vi inte mycket, ett tafatt försök resulterade i en tidig hemgång och en insikt om hur dålig trance faktiskt kan vara i sitt esse.

 

Vi lever vidare, jag uppdaterar er snart igen.

 

/y.

PS. Utan att nämna några namn, har jag ju fått en del syrliga kommentarer om att jag är för fin i kanten för att leva som en riktig backpackerbrud. Jag vill bara påpeka att jag under den senaste veckan nästan uteslutande har bott på guesthouses som legat i djungeln, varit täckta av smuts, haft många små invånare i form av diverse kryp, har obefintligt varmvatten i duschen och haft ett hål i golvet där toaletten borde ha funnits. In your face, och jag känner att jag är värd lite credd efter det här. DS.

---

Flygresan blev lång och inte så produktiv som jag hade velat. De hade en underhållningskonsul för varje stol, vilket innebar fri tillgång till filmer och musik och annan typ av underhållning. Jag var lyrisk i två minuter, tills jag satte på skönheten och odjuret och somnade på fläcken.

Väl framme i Bombay möttes vi av stanken. Sopstanken var påtaglig och gick inte att avfärda. Anna och jag gnabbades lite om stöldrisken, men kom tillslut in i en taxi (om man kan kalla den det). Taxin var en liten lådbilsliknande sak som såg ut att ha kommit med en tidsmaskin rätt från 40- talet. Inga bälten, och chauffören hade lite att önska gällande sina engelska(o)kunskaper. Därpå följde en 1- timmes lång taxiresa genom en stad som väldigt tydligt lever i misär och fattigdom. Taxiresan avbröts 2 gånger av motorstopp, och chauffören lekte bilmekaniker vid huven i februarinatten. Ungefär ett 50 tal gånger satte jag det obefintliga kaffet i halsen och trodde jag skulle dö av påkörande bilar eller av taxichaufförens gasande fot och bristande förmåga i att finna bromsarna.

Klockan 5.15 indisk tid släpptes vi av utanför ett stängt Manama hotell. Receptionisten hade klubbat igen och gått och lagt sig. Snäll som chauffören var bankade han på gallren tills vi blev insläppta och hänvisade till att vänta tills de öppnade och sova på soffan i receptionen istället – en soffa som redan var full av snarkande indier. Jag somnade en sväng, och vi fick rummet någon timme senare. Nu känner vi oss lyckligt lottade, då vi har ett rum, en dörr, fönster som inte går att låsa, smutsiga täcken och ett hål i marken istället för en toalett. Jag gladde mig i alla fall till att lakanen under de smutsiga täckena var rena, och sov igen all trötthet. Nu tar vi tag i Mumbaidagen och försöker vänligt men bestämt att få första bästa tågavgång mot Goa istället.

/y.

---

Det här inlägget skall bara tillägnas Oslo.

En stad som för många är oregelbunden, slarvig, omogen och egoistisk,
men som för mig har kommit att bli alldeles alldeles underbar.
Oslo är en liten skimrande och god chokladbit.
Då snackar vi Marabou, inget annat andra klassens skit.

Hur bra Marabou än må vara så ska man inte äta för mycket.
Då får man ont i magen, och andra otrevliga konstigheter kan plötsligt uppkomma, såsom acne.
Det vill man ju inte ha.

Jag har ätit alldeles precis lagom, och det är dags att dra innan jag blir för mätt.
Oslo och jag är fortfarande på god fot, och så kommer det att förbli.
En liten del av mig kommer alltid att vara kär i den väldigt lilla stora staden.

Tack för alla skratt, tårar, tidiga morgnar och sena nätter.
Tack för all värme och kärlek.
Tack för hur god den svenskbakade pizzan smakade igår.
Tack för mig.

Hej då Oslo.

/y.